Har slumpen ett budskap?
Vi känner bara en handfull personer här, som antingen bor här permanent eller är frekventa besökare, som vi. Det jag vill berätta om är några i mitt tycke osannolika sammanträffanden,
jag menar hur troligt är det att vi skulle råka stöta på flera vänner och bekanta här av ren slump redan efter ett par dagar efter vår ankomst?
Vi reste hemifrån lördagen den 20 december, sov första natten på färjan mellan Göteborg och Kiel i norra Tyskland. Efter två nätter i Tyskland, två i Frankrike och en övernattning i norra Spanien kom vi fram till Benicassim två dagar för tidigt, innan vi kunde flytta in i vårt hus. Vi beslöt därför att hyra en plats för två nätter på camping Bonterra ett stenkast från "vårt" hus. Bonterra är en välkänd plats för oss eftersom vi bodde där ett halvt år 2015-2016 när vi hade en köpt en liten husvagn och inte hade någon riktig bostad varken i Spanien eller Sverige.
Hursomhelst, tio minuter efter ankomsten gick jag till receptionen för att fråga varför varför elektriciteten inte fungerade i husbilen. En man som stod bredvid mig i receptionen började plötsligt att prata med mig. Efter några sekunders letande i minnet insåg jag att denne engelska man (Tony) bodde granne med oss på campingen för tio år sedan med sin fru Helen och en labrador. Inga nära vänner precis, men slumpen förde oss samman igen för en liten pratstund. Tonys fru Helen hade nyligen gått bort, men han hade valt att resa till Spanien på egen hand trots sin ålder av 87 år. Campingen är ganska stor: 300 platser och 56 stugor med i genomsnitt 2 personer på varje plats. En statistiker kanske kan räkna ut sannolikheten att träffa just Tony 10 år senare 10 minuter efter ankomsten.
En av våra spanska vänner heter Cuca. Vi mötte henne för ett par år sedan på strandpromenaden Las Plajetas som ligger i utkanten av staden. Området består av stora lyxiga villor med vackra trädgårdar som kantar den lilla bukten sin vackra sandstrand. I en vaktkur sitter en man och ser till att kreti och pleti inte kör in där med bil. Till fots går det bra, men man ser sällan någon människa där utom möjligen under högsommaren. Hon kom gående där med sina två små hundar och jag sa någonting till henne om hennes hundar, för att öva min spanska, och vi började prata. Det visade sig att hon hade bott i London några år och vi bytte språk till engelska. Sedan blev hembjudna till hennes lägenhet högt upp på en kulle med en vidunderlig utsikt över havet. En tid senare åt middag tillsammans på en fullsatt restaurang några mil utanför stan och en annan gång gick vi på gitarrkonsert i konserthuset i Castełlon. Hon bor lika ofta hos sin särbo Richard i Madrid som hon bor i sin lägenhet här i byn, så vi passar på att ses när hon är hemma. Summa sumarum, hon har blivit en riktigt god vän som vi har kontakt med regelbundet.
Vi var på väg hem från stan en dag mellan jul och nyårsafton och svängde runt hörnet in till en gränd och där satt hon med sin Richard utanför en restaurang med ett glas öl. Slumpen hade varit framme igen! Vi satte oss vi ner vid bordet och hade ett trevligt samtal och en överenskommelse att ses snart igen.
Min kusin Agneta flyttade på 70-talet till Benicassim för att jobba som sjuksköterska på ett sjukhem för skandinaviska patienter som mådde bra av att vistas i ett varmare klimat. Där träffade hon en läkare, Miguel, som brukade komma till sjukhemmet då och då och så småningom gifte de sig och hon började jobba på hans ögonklinik i stället när svenska och danska sjukkassan slutade skicka patienter till Spanien. Vi brukade träffas varje år när Linda och jag var här. Men de senaste åren har vi inte setts och jag visste inte varför hon inte ville ha kontakt och det gjorde mig ledsen för tyckte mycket om henne.
Igår anlände solen efter en vecka med kyla, regn och gråväder och Linda och jag packade en ryggsäck med matsäck och tog på vandringsskor och Linda greppade sina stavar och gick en långpromenad uppåt bergen och kullarna bakom stan. Det blev en fem timmars ganska tuff vandring först uppför och sedan hem igen samma väg. Musklerna i vaderna, knäna och låren fick göra rätt för sig, eller vad man brukar säga.
Väl hemkomna och det började bli matdags så fick jag i uppdrag att köpa några saker i Mercadona (motsvarar svenska ICA Maxi). Jag stod där vid bananerna och funderade på hur många jag behövde när mina ögon stirrade in två välbekanta ögon ett par decimeter bort. Min hjärna jobbade för högtryck och jag hörde mig själv säga "Miguel!!!". Och när jag vred på huvudet stod kusin Agneta där bredvid, med händerna på en rullator. Hon tidigare hade ramlat och fått bestående men i hjärnan, framförallt minnesproblem och balansproblem. Det förklarade bristen på kontakt. Men Agneta blev mycket glad och emotionell och vi kramades länge. Miguel, som sköter om sin sjuka fru dygnet runt, bjöd hem oss samma kväll och vi hade en fin och minnesvärd kväll tillsammans.
Efter dessa tre oväntade, osannolika möten börjar jag nästan undra om universum försöker skicka mig ett krypterat meddelande.
